sedg.wicked

Är obotligt less på detta bloggnamn. Det är samma typ av misstag som jag gjorde då jag var 15 och ba "röda tapeter kanske hade varit något". Ett namnbyte känns lämpligt fast samtidigt onödigt. OK, ingen idé att inleda något ändlöst dravel nu. Strunt samma. Jag byter eventuellt namn och struntar i alla tekniska länkar som kan komma att brytas pga detta namnbyte. Nu över till kvällens godsaker:

Jag har inga bilder från kameran att visa men har däremot en mapp fullproppad med webcambilder. Alla på mig. Naturligtvis. Nedan följer några utav dessa:


Här är jag. Ser uttråkad ut. Tyckte tydligen att det var läge att ta en bild. Försökte kanske fånga känslan.

Här testade jag en effekt. Värmekamera. Onormalt kyligt hår och varma väggar.

Här får jag min årliga dos av D-vitamin genom solljus.

Nu ska jag dela med mig utav en historia som hör till denna bild. Detta var en tidig kväll innan krogen då jag satt ensam hemma medan min BF repade. Jag tryckte 1 pizza och drack drinkar. Kanske en timma in i detta så är det dags att starta webbkameran för att fördriva tiden på ett mer flitigt sätt. Just denna bild visar hur jag förskräckt är påväg att slå igen laptopen och springa iväg efter att jag tagit en bild med 3 sek fördröjning samtidigt som jag upptäcker att det står folk ute i mörkret utanför vårat fönster(!!!) som råkar vara i markhöjd rakt framför platsen jag sitter vilket gör att dom kan se rakt in. På mig. Ni kanske tycker att uttrycket på mitt autentiska och förevigade skam/skräck/förtvivlan-ansikte är överdrivet. Men anledning till att jag i stunden blev så förskräckt var för att jag fick för mig att personerna utanför säkert just stått och bevittnat då jag suttit och tagit 10+ bilder av denna typ: 

 

Jag har däremot inte lärt mig mycket utav denna händelse. Så sent som idag tog jag dessa två bilder nedan utan att dra för persiennerna varken framför eller bredvid mig:
 



Här sitter jag. Den där tröjan tänkte jag lämna tillbaka för jag gillar inte stickade tröjor alls. Men jag råkade bära denna tröja senare på krogen samma kväll. Den blev förevigt rökskadad efter att jag befunnit mig kanske 5 minuter i det vidrigaste rökrummet som finns i Umeå. Det finns ingenting som kan beskriva den bättre än ordet gaskammare. Pga att vakna upp med denna vidriga doft fastbränd i denna tröja jag somnat i så kan jag aldrig mer ha på mig den utan att en plötslig känsla av ångest kommer krypande. Det är som att det vilar en förbannelse över den. När jag tänker på den här tröjan så vet jag ibland inte vad jag ska ta mig till.



Här är en lite mer lättsam bild. Jag i sängen med datorn. Ytterst sällsynt. Jag anser inte att sängen är en plats för sådan aktivitet.



Denna bild tycker jag tydligt visar det avstånd jag numera tar från allt jag sagt och gjort under min tidiga ungdom. Jag förmedlar här mitt ordentliga relativt balanserade jag som föll bort förut då jag såg en möjlighet att leva ut mina fantasier om hur det skulle kännas att vara cool för en gångs skull. Hade jag sett detta nutida jag då jag var yngre skulle jag ba "TRÅKMÅNS!!!!!!!" Tillbaka hade jag väl sagt "Det får du med glädje kalla mig. Din världsfrånvända lilla fitta."

Här sitter jag antagligen och drömmer mig bort till ett land av villkorslös glädje.

Här hade jag en så förbannat bra hårddag men det är med största sannolikhet ingenting ett otränat öga kan se. Men detta, bra hårddag, händer genomsnittligt kanske 5 gånger varje år. Som bärare av genetiskt bestämt förevigt volymlöst hår så gäller det att uppskatta dagar som dessa. Dagar då håret flödar av liv. 

 
Här är två bilder på mig då vi fått hem Simons julklapp i brevlådan. Jag tyckte mycket om den och ibland kändes det jobbigt att behöva ge bort den i julklapp. Tydligast är detta på bild nr 2. Där kan jag inte ens förmå mig att tygla mina känslor. 

Jag hade tagit på mig en polotröja denna morgon enkom för att prova ifall det skulle höja coolhetsfaktorn av denna spegelvända effekt. Men det gjorde det inte.

Här försöker jag ta samma typ av bild fast tillsammans med en hund. Hunden kunde inte. Som förväntat.

Här drack jag en kopp grönt te. Grönt te passar mig bra då det innehåller en snäppet högre koffeinhalt än svart te och ibland kan ju det behövas. Mest för att jag har svårt för kaffe. Det är möjligt att jag lider av någon slags överkänslighet för jag tror inte att två koppar kaffe normalt ska ligga på samma nivå som ett förmodat kraftigt intag av ritalin. Effekten är för kraftfull och obehagligt så bjud mig aldrig på kaffe. För då kommer jag måsta tvinga i mig det för att sedan rusa hem och kraschlanda i hallen och ligga där tills någon kommer och omfamnar mig och talar om för mig att allting snart kommer att bli bra igen.

Nu räcker det för ikväll. Jag har inte tid för det här. Jag måste läsa ut en bok jag bara vill ska ta slut nån jävla gång. Ni vet den där känslan. Den tynger dig. Vi synes.